Borreminne hovedside

Borreminne hovedside

Om Borreminne

Årgangene

Hefteinnhold

Register

Søk

 

Öppnade 1903 och stängde först efter 56 år

Av Sven-Erik Dahlström

Anders Gustav föddes den 2 oktober 1871. Det var 34 år innan unionen mellan Sverige och Norge upplöstes. Han fick efternamnet Magnusson. Så hette föräldrarna Sofia och Emanuel. De bodde i  Dalen i Tösse någon mil söder om Åmål. I Sverige. Med tiden skulle Anders Gustav ändra sitt namn till Magnussen. Det är oklart när han valde att göra sitt efternamn mer norskt. Mycket tyder på att det skedde redan före unionsupplösningen.

Anders Gustav og Eleonora - Klikk for å forstørre


Båda kom från Sverige, men de möttes i Horten. Anders Gustav var skomakare. Eleonora var hushållerska hos kommendör Dawes på Indre Horten. De gifte sig 1908 och hann fira gullbröllop trots att Anders Gustav var 37 år när han gifte sig.

Anders Gustav var min morfar. Vad han kände den dramatiska tiden när Norge och Sverige stod på gränsen till krig 1905 kan man bara ana. Då var han fortfarande svensk medborgare, men två år tidigare hade han öppnat egen verkstad i Horten som skomakare.

Man kan också spekulera i vilka känslor, som fanns hos hans blivande hustru Eleonora, som också hon kom från Sverige och som dessutom arbetade som hushållerska hos en högt uppsatt norsk militär, kommendör  Dawes, som med sin familj bodde på Karljohansvern. Dawes skulle senare bli försvarsminister i en av de första regeringarna efter unionsupplösningen – den som leddes av Lövland mellan 23 oktober 1907 och 19 mars 1908 – och med tiden också amiral.

Eleonora kom till Norge med efternamnet Olofsson, men redan 1902 har hon i en egen poesibok skrivit sitt namn som Olofsen. Anders Gustav och Eleonora gifte sig den 9 maj 1908 i Horten, alltså bara en kort tid efter det att Dawes tid som minister var över.  Då var Anders Gustav 37 år. Eleonora var tio år yngre. För henne innebar äktenskapet att hon fick säga upp sig från sin tjänst hos familjen Dawes. Kontakten hölls dock genom bland annat julkort. Eleonora talade livet ut med värme om familjen Dawes. Det hade varit tungt arbete där, men också uppskattning.

1958 kunde makarna Magnussen fira guldbröllop. Horten Arbeiderblad gjorde en intervju och fick bland annat veta hur de hade mötts.

– Men De måtte til Sverige for å få Dem kone?

– Slett ikke, sier Magnussen og nå smiler han, för han forteller att han sammen med en kamerat en kveld for mer enn femti år siden sto på torvet. Litt lenger borte stod det to unge piker, og kameraten fortalte at de var svenske. Den ene av disse var altså fröken Eleonora, senere fru Magnussen. Hun hadde post hos admiral Dawes på Indre Horten. Og så blev det da slik.

Till Horten hade Anders Gustav kommit redan 1895. Närmare bestämt den 21 oktober. Det har han själv skrivit i en liten anteckningsbok, som han lämnade efter sig.

Att han flyttade till Horten  berodde på, att det vid den tiden pågick en omfattande emigration från bland annat Värmland och Dalsland. Många sökte sig till Amerika, men det var också många som sökte sig västerut till Norge. Ett par av hans bröder hade gjort det. En av dem uppmuntrade Anders Gustav att följa efter och försöka få en plats som «skomakersvenn». Och så blev det.

Hans tre systrar valde emellertid att stanna i Sverige. När en systerdotter i slutet av 30-talet gifte sig, reste Eleonoras och Anders Gustavs dotter Edith till Säffle i Värmland för att vara med på bröllopet. Det ledde till att hon i samband med bröllopet mötte en man, som hon senare gifte sig med och 1946 emigrerade hon till Sverige. Det hade säkert skett tidigare än så om inte kriget hade kommit emellan. Brevväxling pågick under alla krigsåren. Breven var omsorgsfullt öppnade, censurerade och försedda med hakkorsstämpel, men kärleken överlevde även per brev. Men det är en helt annan historia.

Det var inte bara från Dalsland som många sökte sig till Norge i slutet av 1800-talet. Samma sak gällde Värmland och inte minst från gränstrakterna. Eleonora växte upp i Holmedal, bara ett par mil från norska gränsen. Det var en stor familj. Ingen stannade kvar i Sverige. Inte ens modern Anna Stina, som blev änka när maken Olof avlidit. Ett av barnen emigrerade till Amerika. De övriga flyttade till Norge. Några bosatte sig i Oslo, några i Horten.  Och mor Anna Stina följde efter. Hon avled i Horten 1931. Då var hon 74 år.

Tillbaka till den lilla svarta anteckningsboken. I den kan man läsa om vad som väntade den då 24-årige dalslänningen och skomakarlärlingen när han kom till Horten.  Han skriver att han började som «ukesvenn» hos skomakermester R. Karlsen för 6 kronor i veckolön förutom kost och logi. Så fortsatte det i två år. Sedan fick han betalt per arbete som han utförde.

Notisbok - Klikk for å forstørre


I en liten notisbok har A.G. Magnussen själv gjort noteringar om när han kom till Horten och om sin första tid som "skomakersvenn".

En dag var det nära att han inte hade kommit till arbetsplatsen. Om detta har jag själv hört honom berätta och händelsen finns också återgiven i Horten Arbeiderblads intervju inför guldbröllopet. Han berättade om hur Horten hade förändrats sedan han kom dit.  Om hur man till och med kunde riskera att drunkna i det som idag är Lystlunden!

– En av de aller förste dagene jeg var i byen holdt jeg forresten rent på å drukne i en blötmyr i parken, rett ned för Mantheys klinikk. Jeg var ikke videre kjent og skulle ta en snarvei ut till arbeidsstedet i Langgata, och det gikk ikke bedre enn at jeg havnet i myra. Jeg kom da opp på et vis, men var i en temmelig trist forfatning da jeg kom ut på verkstedet omsider, ler Magnussen.

Den första tiden i Horten var inte helt problemfri. Arbetsplatsen var trång och osund. Nio man trängdes i en ganska liten lokal. Skomakarlärlingarna satt nästan på varandra. Nästan nio år tillbringade han där. Under den tiden var det tre av «svennene» och en «läregutt» som blev sjuka och avled. När någon blev sjuk spred sig smittan.

En gång – det var när han på hösten 1946 skulle fylla 75 år – gjorde Gjengangeren en intervju. – Vi får Magnussen in på gamle dager, og han forteller om den gangen han som svenn satt overtid efter klokken ni om kvelden for 25 öre timen. Ellers fikk en en krone för ett par halvsåler, men det tok tre timer, så en tjente ikke store mere på det. Og arbeidstiden var fra syv om morgen til åtte om kvelden. Siden er det ofte blitt både seksten och atten timer i dögnet.

[ Toppen av siden ]

A.G. Magnussen - Klikk for å forstørre


Redan 1903 öppnade A.G. Magnussen skomakarverkstad i gårdshuset i Torggaten 22. Inte förrän 56 år senare låste han dörren för gott.

Den 25 mars 1903 tog han «svendepröve» och redan 27 juli samma år fick han «haandverksborgerskap». Nu kunde han bli sin egen och han öppnade skomakarverkstad i Torvgata 22. Den verkstaden skulle inte stängas förrän 56 år senare! De sista åren var visserligen kunderna mest goda vänner och andra som han ville hjälpa, men han hade fyllt 88 år innan han för gott hängde av sig arbetskläderna.

A.G. Magnussen - Klikk for å forstørre


A.G. Magnussen kom till Horten 1895. Norsk medborgare blev han först 1918, men som "skomakersvenn" och "mester" var han verksam i Horten i 64 år. På bilden ses han utanför trappan till verkstaden på 50-talet.

Hustrun Eleonora avled i december 1959. Då förändrades livet för den så långt ännu vitale skomakaren. Han stängde sin verkstad och flyttade till sonen Aage och sonhustrun Turid Magnussen i Steinsnes. Sommaren 1960 var livet slut även för Anders Gustav.

Hammeren - Klikk for å forstørre Hammaren är ett av skomakarens viktigaste verktyg. A.G. Magnussen använde samma hammare i flera decennier. Den formade sig efter hans hand. Se på skaftet. Där den är som smalast var tummen placerad.

Egentligen hade han nog tänkt sluta långt tidigare, men av olika anledningar blev det inte så. – Egentlig hade han tenkt å slutte i 70-årsalderen, forteller fru Magnussen, men han kunne ikke for kundene, de kunne slett ikke unnväre ham da. Det var jo midt under krigen, og folk kom med mye rart som skulle repareres. Ja, de sa at bare det var snörehullene igjen, så fick Magnussen sko av det…

Det var när Gjengangeren kom på besök inför 75-årsdagen, som  det citatet kom till. Och jubilaren själv fyllde i.
– Ja, jeg har ikke värt redd for de fillete skoa, hvor ille de har sett ut, sier Magnussen. Det var svärt lite lönnsomt, men så ble jo folk hjulpet i en vanskelig tid.

Meningen var att sonen Aage skulle ta över och han gjorde också det i början av 40-talet, men med tiden valde han att sluta som skomakare. I stället blev det svågern Axel Olson, som på 50-talet övertog en del av verkstaden i Torvgata 22 – vägg i vägg med Anders Gustav. Axel Olson hade tidigare haft skomakeri på annan adress i Horten. Han var född 1886 och således femton år yngre än Anders Gustav.

 Som pensionär var det inte bara arbetet med lagning av skor som fick Anders Gustav att ta på sig arbetskläder och gå till verkstaden i huset inne på gården. Han hade återupptagit en hobby från ungdomsåren. Han gjorde figurer i trä och läder. Med sin skomakarkniv formade han hästar, kor, älgar, hundar, fåglar, människor… När figuren var färdig var det dags att måla och sedan lacka. Han sålde aldrig några av sina figurer. Däremot var det många som på födelsedagar eller i julklappspaket hittade någon av hans senaste skapelser. Ibland var de osignerade, ibland märkta med AGM.

Man kan kanske gissa att det finns åtskilliga Magnussen-figurer i olika hortenshem ännu idag, kanske utan att man känner till deras ursprung.

[ Toppen av siden ]

Leif Welding statuen i miniatyr - Klikk for å forstørre
Dag efter dag tog skomakermester Magnussen en promenad. Ingen visste varför förrän han överraskade med en miniatyr av Leif Welding-statyn, utskuren i trä med skomakarkniven.

En av hans trästatyetter har en särskild historia. Året var 1953. Familjen förvånades över att skomakaren med jämna mellanrum tog en promenad. Han var borta en stund, kom tillbaka och gick in på verkstaden för att arbeta. Samma sak upprepades dag efter dag. Ingen visste varför. Förklaringen kom i ett födelsedagspaket till sonen Aage. I detta låg en miniatyr av Leif Welding-statyn, som står strax utanför kyrkogården i Horten.  Cirka 30 centimeter hög, med sockel och försedd med samma inskription som originalet. Utskuren i trä med skomakarkniven…

Figur med kvinne og ku - Klikk for å forstørre

Med kniven skapade skomakaren många figurer. Kon och kvinnan är ett av många exempel. Många i Horten fick dem som presenter. Säkert finns många kvar ännu i dag, men kanske utan att man vet ursprunget. Ibland signerade han det han gjorde, ibland inte.

Arbetet som skomakare – och på senare år även hans hobby – tog mesta tiden. Det var i verkstaden som han tillbringade mesta tiden. Naturligtvis med avbrott för mat, kaffe och «middagslur». Föreningsmänniska var han inte. Dock med ett undantag. Han och hustrun var aktiva medlemmar i metodistförsamlingen i Horten.
 

Fugle-figurer - Klikk for å forstørre

Med sin kniv formade han sina figurer. När de var färdiga, putsade han dem, målade och lackade. Som till exempel dessa fåglar i naturlig storlek.

Sommartid hände det att de tog bussen från Horten Standard i Storgaten och steg av i Skoppum. Där hade de en «hytte» med familjen Frebergs gård som närmaste nabo. Att den «hytta» köptes berodde inte i första hand på en längtan att komma ut på landet. Den var en plats att evakuera till när kriget en gång kommit alltför nära. Då var Skoppum en tryggare plats än Torvgata…

Eleonora och Anders Gustav fick som sagt uppleva att fira guldbröllop tillsammans trots att han hade hunnit fylla 37 år innan han gifte sig.

I Eleonoras poesialbum – den där hennes vänner sedan 1902 hade skrivit små verser – kan man göra en oväntad upptäckt. Med liten stil, gömd bland andra verser, kan man läsa:

Nu är hon gift
och har det godt
ja önskar henne
lycka blott
Hon lever glad
med sin mand
i Den lyckli
Ektestand

Versen har ingen signatur, men handstilen är lätt att känna igen. Och längst ned läser man «Horten den 9/5 1908». Det var på självaste bröllopskvällen, som den lycklige nyblivne äkta mannen tog sig friheten att gömma ett litet bidrag i hustruns poesibok.

 

 Fotnot:
Sven-Erik Dahlström är barnbarn till Eleonora och A. G. Magnussen. Sin barndoms somrar tillbringade han i Horten och har haft nära kontakt med Horten genom hela livet. Han är  född 1947 och journalist sedan drygt tre decennier tillbaka. Sedan 1999 är han chefredaktör och ansvarig utgivare för Säffle-Tidningen, som kan sägas vara Säffles motsvarighet till Hortens Gjengangeren.

Forfatteren:
Svein-Erik Dahlström er medlem i Borre Historielag, men bosatt i Sverige. Han er født i Säffle i Sverige i 1947. Alle sine første 13 sommerferier, tilbragte han med makrellfiske på Oslofjorden, svømmekurs på Grønne-badehuset, hytta på Skoppum eller hos din bestefar og bestemor i Torggata 22. Han pleier å "skryte" av at han er 50 % hortensgutt og at han er stolt av å være det.
Etter studenteksamen i Åmål 1968, fulgte studier ved universitetsavdelingen i Karlstad som i 1973 endte med flere eksamener i litteraturvitenskap, engelsk og nordiske språk. Etter et drøyt år som lærer, ble han i 1975 ansatt som journalist i Säffle-Tidningen, hvor han siden har arbeidet. Fra høsten 1999 som sjefsredaktør.
Han har skrevet flere lokalhistoriske bøker, og da han i 1994 fikk Säffle kommunes kulturpris, begrunnet kommunen tildelingen på følgende måte:
"Kännetecknane för Sven-Erik Dahlströms sätt att arbeta är, förutom entusiasmen, den vederhäftighet, som kommer av noggranhet med detaljer och en professionellt källkritisk hållning. Sven-Erik Dahlström är en god stilist. Han skriver med stor språklig behärsking och med stor klarhet, samtidigt som man kan ana den lilla ironiska blinkning han sänder till den uppmärksamme läsaren".

Tilbake ] Ett nivå opp ] Neste ] [ Toppen av siden ]

 

Copyright: Borre Historielag, Borreminneredaksjonen
Vevutgave: Høgskolen i Vestfold i samarbeid med Borre Historielag
Borreminne hovedside